Barndomen

I de flesta människors barndom fick vi lära oss mer eller mindre att vissa känslor var bra och vissa var dåliga. De bra känslorna var när vi var snälla, tysta och lydiga. Alltså lärde vi oss att vara detta. Dessa mönster kommer att leva kvar inom oss så länge vi inte bryter dessa mönster. De dåliga känslorna var ex. ilska, fantasi, envishet och vilda lekar. Detta har gjort att den vuxna människan har svårt att säga ifrån, fantasin är blockerad och vi är begränsade i vårat sätt att leva, känna och tänka. Bla. Detta kommer också att vara så tills den dagen vi bestämmer oss för att finna oss själva. Vårat egna sätt att tänka och känna. Självklart har vi alla fått olika begränsningar och olika uppmuntran. Men nästan ingen människa är fri från begränsningar. Inte heller jag. Men att kämpa för sin egna frihet är bland det klokaste en människa kan göra. För utan att förstå sig själv förstår vi heller inte andra. Och då är den sanna kontakten bruten. Kvar finns då dessa begränsningar, från våran barndom, och vi söker omedvetet människor som har samma slags begränsningar som oss själva.

Det främmande är emot våra "regler" från barndomen. Vi tänker: Så får man ju inte göra eller hur kan hon göra så. Men utan våra programmeringar från barndomen så skulle vi vara öppna och fria. Krig, elände och våld skulle inte längre existera. Vi människor skulle mötas på ett ärligare sätt. Vi skulle våga vara oss själva och vårat ursprung är kärlek, ödmjukhet och medmänsklighet bla. Utan insikt inom vårat psyke kan vi heller inte uppnå den sk. andliga sidan av våra liv. Psykologi utan andlighet är också begränsad. Liv är att få vara. I känsla, tanke, handling och själ. För att veta vilka vi verkligen är måste vi först lära känna våra barndoms mönster, vilket är myck0et mer än det jag beskrivit här. Sen får vi inte låta samhällets "tillåtande" styra oss. Utan vi måste lära oss att göra det som vi känner känns rätt för oss själva. Andlighet är bla, fantasi, intuition, krafter som vanligtvis är förnekat och förtryckt. Telepati inser man hur det funkar när man hittat tillbaka till känslan hos ett mycket litet barn. Psykiatrin förnekar det andliga i en människas liv, det är väl inte så konstigt eftersom även dom blivit lärda i deras barndom att "magin" bara är trams.

 Plus att parapsykologin ännu inte blivit en hundra procentig vetenskap. .Många

människor som går eller har gått i terapi får ännu en gång lära sig att det är fel på en. Ex. Psykotiska människor. Det är inte Psykosen i sig som är sjukdomen. Psykosen är en kraft som hjälper en människa att se och med rätt hjälp bli hel i psykologisk, kroppslig och andlig mening. Det hänger ihop, man kan inte bortse från något av det, då förlorar man återigen sitt sanna jag. I ex. Indien ses schizofrena människor som högt andligt utvecklade. Vi kan inte stirra oss blinda på vårat sätt att tänka på. Vem säger att andra kulturer är flera år bakom oss eller att dom skulle vara dummare än Svenska människor. Kanske det är så att indierna har en kunskap om människan som vi inte har medans vi har kunskap om teknologin. Men vad är viktigast här i livet? Känslomässig utveckling eller teknologisk utveckling? Visst ligger det en sanning i alla kulturer, man kan heller inte där förkasta eller bortse från andras sanningar. År 3000 kanske mänskligheten har kommit så långt att "dom" börjar inse det "dom" visste för 2000 år sedan. När vetenskapen inte kan bevisa mer, då människan inser med förnuft och logik att kärlek inte heller är bevisat men existerar ändå.